Gemenskap - Ensamhet

Jag är medveten om att ensamhet och gemenskap inte vare sig ställas mot eller med varandra. Att man kan känna ensamhet också där det är fullt med folk. 

Delar man språk har man ofta större möjligheter att känna sig delaktig och med i gemenskapen. Som döv är det inte alltid helt enkelt att känna delaktighet i ett hörande samhälle där få kan teckenspråk. 

De människor som kanske bor isolerade eller av andra skäl inte kan ta sig utanför sitt hem uppskattar besök. En stunds samtal om allt och inget, vad som hänt sedan vi sågs sist och naturligtvis, nyheter från dövvärlden. 

Dessa små avbrott i vardagen där man får prata på sitt eget språk, sitt modersmål, teckenspråk, får jag ständigt veta, sker allt för sällan. Händer som förebrår mig att vara med där än på mitt kontor. Berättelser att de hörande har möjligheter till gemenskap och aktiviteter varje dag medan teckenspråkiga bara en gång i månaden. Uppgivenhet och uttryck för att känna sig satta på undantag.

Det sista jag ser när jag lämnar den trevliga pratstunden är frågan: "Ses vi i morgon, kommer du tillbaka då"? Det sista jag gör är att skaka på huvudet "nej, i morgon kommer jag inte tillbaka".

Kvar i mig hänger frågan och förhoppningen om en besöksgrupp. 

Fundera på om just du skulle vilja ge lite av din tid för att besöka någon som skulle uppskatta en stunds gemenskap?

Ha det fint!

/L