Onsdagsträff i Skärholmen

Syntolkning: Altare av sten, i Skärholmens kyrka, en vit duk hänger ner över sidorna. Gröna minde dukar hänger ner för altarets framsida. På altaret finns ett kors och en vas med höstfärgade blommor. På altaret står också 12 ljus i små ljuskoppar, i mitten av raden med ljus finns ett turkost ljus. Framför altaret står en stol.


Onsdagen den 28 oktober hade vi träff i Skärholmen och det kändes roligt att Svenska kyrkans teckenspråkiga verksamhet från Uppsala besökte oss.

Vi började med att träffas i Skärholmens kyrka och berättade om kyrkan och att de arbetar för att göra bl.a. information tillgängligt på teckenspråk. Det kan man se på en av deras tv-skärmar som har info på teckenspråk. De har också skrivit om teckenspråk i sitt församlingsblad.

När vi presenterat oss för varandra åt vi lunch tillsammans. Det var... full fart runt borden, mycket att prata om. Församlingen uppskattade att vi var där och delade lunchgemenskap med dem.
Jag hade förvarnat om ett ungefärligt antal som hade anmält att de ville vara med så det kändes väldigt roligt (och härligt trångt) när det dök upp dubbelt så många!

ST: På altaret står på rad tolv värmeljus i små genomskinliga ljuskoppar, en för varje månad på året. I mitten av raden av månadsljus finns ett ljus i turkosfärgad ljusstake.


Efter lunchen hade vi andakt med Allhelgonatema och vi tände ljus för våra nära och kära som gått bort. Vi fick be och tänka på oss som lever kvar och stötta varandra i sorgen. Vi fick också tända egna ljus för dem vi sörjer och saknar.

Vi fortsatte sedan gemenskapen med att gå ner till Seniorboendet för att se hur de bor där. Många var nyfikna på hur det är att bo på seniorboendet och ställde frågor till de boende om allt möjligt. Vi tog med extra ljus för att de som inte haft möjlighet att vara med i kyrkan också skulle få tända ljus för sina nära och kära. Så småningom dök det upp flera som inte heller kunnat vara med i kyrkan eftersom de varit på sina arbeten, roligt att träffa också dem och att de tog sig tid att vara med den stund som var kvar!

ST: En bricka med värmeljus som brinner, brickan är placerad på dopfunten.
 I mitten av alla värmeljus finns en oljelampa som brinner.

 

Tack alla för en fin dag tillsammans!
/Lillemor

* Nästa onsdagsträff på Skärholmens seniorboende är 11 november kl. 13-15. Välkomna!

V. 44 Samhällsansvar - bara en vecka om året...?

Veckans texter handlar om samhällsansvar... men det är inte en uppmaning om ansvar en vecka om året, eller en dag lite nu och då när man har lust och andan faller på.

Kanske är det så för många av oss, att det nästan är ännu svårare när nöden är oss rakt i ansiktet och dessutom har ett eget ansikte.
Människor av kött och blod möter min blick och frågar om pengar till frukost, en cigg, en slant fem sjuka barn i ett annat land, till boende för natten, medicin för ....
Några blir glada för kaffet, andra blir upprörda för att socker inte finns... Uppgivenhet och frustration blandar sig med samhällsansvaret och tidningsrubrikerna.
Kommentarer om vad kyrkan bör göra mer och större av, och alla människor som i decennier levt utsatta och på gatan, har kyrkan helt glömt bort dem nu?!

Syntolkning: En sida ur svenska psalmboken från tjugoförsta söndagen efter trefaldighet. Rubriken är Samhällsansvar och sedan följer en av söndagens böner om samhällsansvar.

 

Nej verkligen inte, det är bara det att det har gjorts och ständigt görs och av ett oändligt antal engagerade både inom och utanför kyrkans hägn. Men det syns inte, som stora rubriker i vare sig nyhetsinslag, på Facebook, Twitter eller någon annanstans. Det görs ändå, och, inte på bekostnad av någon annan utsatt grupp... Ingen grupp ställs mot vare sig den ena eller den andra... Inte heller den ena hjälpinsatsen mot den andra.

Som söndagens bön säger: "påminn oss om vårt ansvar i samhället och världen..." En del har möjlighet att hjälpa direkt, där på plats och möta utsatta vid det egna gathörnet, eller på centralstationen. Andra kanske har möjlighet att ge en engångsgåva i någon insamling till förmån för de som inte kan komma undan utsattheten i sitt hem...långt långt bort från det vi här kallar för trygghet. Den ena hjälpande handen ställs inte mot den andra...

Ge oss förmågan att fortsätta göra det vi gör på klokast och bästa sätt både kort- och långsiktigt och när både vilja och kraft tryter. Ge oss vad vi behöver för att fortsätta göra vad vi kan, var och en efter sin förmåga.

 /L

Ingen föds till extremist...

Syntolkning: På en scen står fyra personer, bla. Stocksholms stifts biskop, Eva Brunne, Martin Vilhelmsson och Mona Sahlin. I bakgrunden syns en del av en filmduk med en bild där texten "ingen föds till extremist" syns.

Torsdagen i vecka 43 innebar bland annat en förmiddag i Filadelfiakyrkan på Rörstandsgatan. Där samlades präster och diakoner i Stockholms stift för fyllnadsval till domkapitlet men också för att få ta del av Martin Vilhelmsson och Mona Sahlin tankar och erfarenheter kring flyktingfrågor och extremism. För mig innebar det också en möjlighet till nätverkande, känner mig hopplöst grön i Stockholm trots att jag varit här över ett år...

Vecka 43. Vintertidens intåg

Måndag denna vecka ... fullt upp med informationsförberedelser. Gillar att få sitta fokuserat och bara fräsa på. Skönt att få så mycket gjort, dessvärre är det inte förrän långt senare vissa uppgifter syns...

Tisdag, samtal och samtal...
Tänker att oavsett vem eller i vilken situation vi är att det är gott att få hitta någon att prata med om det man inte vågar säga till någon annan. Fråga om det man inte vågar fråga om hemma eller på jobbet. Tänka högt tillsammans med någon annan, bara för att få prova sin tanke och om den håller.

Onsdag... ja idag har varit ännu en dag av samtal och info-förberedelser inför framtiden.
Nu härnäst, det får bli att gå och lägga mig, i morgon är en ny dag...

Undrar vad torsdagen har att vänta?


/L

Vecka 42. I tacksamhetens tecken

I en vecka som i kyrkan har handlat om tacksägelse, känner jag mig tacksam över att jag får möta de människor jag gör i mitt arbete. Ni lär mig så otroligt mycket och jag är tacksam för att jag ni delar er vardag och liv med mig!

I måndags fick jag möjlighet till ytterligare en kontakt som innebär samarbetsmöjligheter med myndigheter som stöttar människor i utsatta situationer.

Tisdagen innebar insikter om vad som är viktigt och behöver prioriteras i mitt arbetsliv och vad som ibland av olika skäl måste tas bort eller förändras. Förhoppningsvis blir det till det bättre.

Syntolkning: papperstallrik med smakprov av tunnbrödsrulle dekorerad med persilja och mörkt bröd, kavring med kalkonskinka.

 

Onsdagen, vad vi slet men tack vare så många som med mycket kort varsel kunde hjälpas åt så löste det sig. Men vi fick en fin träff tillsammans i Skärholmen, där vi, eller i allafall jag fick upptäcka vad "socialt stöd" i en grupp fick betyda.

Jag är otroligt glad över att det sociala stöd och hur vi ställde upp för varandra, visade sig vid detta tillfälle. Människan är kropp, själ och ande. Denna eftermiddag fick alla dessa delar sitt, tack vare att vi ställde upp för varandra!



ST: Runt bordet sitter människor och fikar, deltagarnas ansikten syns inte. Mitt på bordet ligger 18 stycken tygpärlor i olika tyger och färger. Tillsammans bildar pärlorna Frälsarkransen - Livets pärlor.


Torsdagen med Träffpunkten,  ja vad kan jag bara säga... En lyx att få kasta sig handlöst ut på ärligt bråddjup med denna grupp som denna gång hade Nattens pärla i fokus.

 

ST: En del av en kyrkogård, i förgrunden terrass-plantering med gröna växter. Bredvid varandra syns korta kvadratiska stenstolpar ca 25 cm höga och 15x15 som sticker upp bland växterna. Det är askgravstenar. I bakgrunden syns bebyggelse från Barkarbystaden. Det syns på växtligheten att det är höst ute.

Vi gick tillsammans med en av de kloka vaktmästarna runt Barkbys nya gravkvarter. Vi fick berättat för oss om olika gravskick (sätt att begravas). Om minneslund, askgravplats, urngravar och kistgravar.
Tillsammans delade vi våra tankar och känslor om liv och död, kring livets slut, vad händer efter?
Det ställdes frågor och delades kloka tankar så jag är mer än tacksam att få dela dessa stunder med er. Tacksam är jag också för all hjälp jag fick av husfolket i Barkarby och fina kollegor.

Torsdagskvällen var en avkoppling med musikal tillsammans med några arbetskamrater och det gladde mig (fast jag kom hem vääääldigt sent). I hemlighet önskade jag mig tolk när ljudet pajade efter första akten. Såg en av de teckenspråkstolkar jag ofta träffar i jobbet, sittandes ett antal rader längre fram från mig. Vid det tillfälliga avbrottet i föreställningen började vi prata med varandra och våra respektive sällskap tyckte att det ju var helt perfekt att kunna teckna med varandra och inte behöva skrika över allas röster eftersom avståndet oss emellan var ett bra stycke. Teckenspråkets lyx och inte bara nödvändighet visade sig där.

Fast jag ska inte bara klaga... den välkända musikalen på det välkända stället i stora staden hade textat på en panel ovanför scenen. Väldigt bra, men jag hade gärna sett att också replikerna textades och inte bara sångerna, lite tumme ner för det.

Fredagen i vecka 42... fina samtal där jag gläds över att Skype fungerar så bra. Det är ett ovärderligt hjälpmedel när man inte har bildtelefon. Tack för denna uppfinning!

Lördagen och söndagen innebar pyssel med lite av varje som inte hunnits med under veckan. Finner en viss tillfredsställelse av att se högen minska.

Ha det fint!
/L

Vecka 41, vart tar tiden vägen?

Ja denna evighetsfråga... Vart tar tiden vägen? 

Nyss var det augusti och vips har det blivit oktober, låter som en riktig klyscha men när tiden rusar fort är det lätt att bli fartblind.

Vad och vem är det jag missar i denna hastighet. Glömmer eller prioriterar jag bort att själv hämta andan och hinner Anden med mig i mitt rusande? Klurar på det här med att summera både min dag men också min vecka som ännu inte är slut.....

Syntolkning: ett A4-papper med vårterminen färglagt med olika färger för olika aktiviteter.

 

Måndag 5/10, planeringsmöte med min lilla referensgrupp och förhoppningsvis blivande verksamhetsråd (hoppas hoppas). Vi satt och la upp planerna för vårens aktiviteter, bibelstudier och gudstjänster. Ser riktigt lovande ut om jag får säga det själv, nästan så man längtar till våren bums!

ST: Fyra bilder: övre vänster bild: Skylt där det står "Väsby Centrum" samt "Hej! Kul att du är här". Övre höger: Väsby kyrkas klocktorn med ett kors högst upp. Klocktornet är brunt och är kantigt, och kan tänkas ovanifrån se ut som om det är stjärnformat. Nedre vänstra bilden: En persons svarta byxben med röda kängor på fötterna, torra höstlöv runt fötterna. Nedre högra bilden: En staty i metall föreställande ett barn som kastar sig upp i famnen på en man, vid statyns fötter en ryggsäck. I bakgrunden en stentrappa som går uppåt.

Tisdag 6/10, brrr det biter så där lite gott i kinderna av den där höga klara höstluften. Tog pendeln till Upplands Väsby för kontraktskonvent där Sollentuna kontrakts (som Järfälla församling ingår i) präster och diakoner möts. Fortbildning, information och erfarenhetsutbyte sker under dessa förmiddagar. 

På min väg till kyrkan möttes jag av en reklamskylt där det stod: "Hej, kul att du är här", tack för det! Varje möte oavsett om jag är inne i kyrkans lokaler eller ute i samhällets kyrkorum försöker jag komma ihåg just detta: "Hej, var roligt att du är här", men ibland glömmer jag och då påminner andra mig om det.

Jag var lite tidig, man vet ju aldrig med dessa pendlar, så jag kom till en låst dörr. Ja ja, spelar roll solen sken... men redan efter någon minut undrade någon om jag inte ville komma in i värmen. 

Väl inne så hördes skratt, sorl och spontansång och ett ögonblick senare hade jag en kaffekopp i handen, "eller vill du hellre ha choklad? Det finns det också om du vill..."   

De hade inte den blekaste aning om vem jag var och ändå detta möte. Jovisst kunde de kanske tänka sig att jag nog var en av förmiddagens deltagare på mötet men jag kunde lika gärna varit någon annan. Precis efter mig kom en man i ganska dåligt skick, lika välkommen och försedd med en varm kopp i handen också han.#Gör inte skillnad# som biskop Eva säger här i Stockholms stift. De gjorde inte skillnad på det sättet men de gjorde skillnad för min dag. Jag insåg på kvällen vad det gjort med mig att så där på morgonkvisten kliva in i ett församlingshem och direkt i dörren mötas av någon och därtill i rummen höra skratt och nynnande av sång.... En ynnest att tacka för denna dag!

Traskade förbi en staty som föreställer (gissar jag) en pappa, eller i allafall en man, och ett barn som slängt sig i famnen på denna pappa/man. Skolväskan och gosedjuret ligger på marken. Jag menar, vem kan liksom hålla både skolväska och gosedjur när man längtat efter någon hela långa dagen?!

Hur många människor igår, idag, i morgon... har på grund av krig, oroligheter och flykt skilts från sina nära och kära. Längtar efter att ses och röra vid varandra igen. Hur många har förlorat de sina då deras gummibåtar har sjunkit och tagit med sig deras anhöriga ner i havets djup? Hur många har förlorat de sina för att gränsen stängdes precis framför dem och de nu ska skickas tillbaka? Ber för mig själv: Hjälp mig att göra skillnad för att inte göra skillnad!

ST: Tre bilder: den vänstra visar Huddinge kyrka i vit sten/revetering, höstfärger på träden.
Övre högra bild: Ingången till Huddinge församlingshem, det står "Klockargården" på en skylt ovanför ingången. Nedre högra bilden: En lite större brun utekruka med blommor i samt en träskylt med ordet "Välkommen".

 



6/10 eftermiddag. Tog pendeln ner till Huddinge för att träffa deras arbetslag och informera om projektet Teckenspråkig diakoni. Förmiddagen hade varit både intressant och intensiv och det blev promenadlunch för att hinna i tid. 

Hann dessbättre före mött, inom affären för att fixa lite grejer. Huddinge församling har nu insamling av konserver och torrvaror som de sedan förmedlar till den som behöver. Bra initiativ tycker jag! 

Så fick jag det igen!

Kom in i församlingshemmet och hör sorl, samtal och skratt och möts av ett: "Hej, vad gott att se dig, är du här för att träffa någon särskild"?
Vet inte hur det är med er men konstaterar att med mig gör det något alldeles särskilt, detta att bli sedd och mött med ett "Hej" när jag kliver inom dörren. Tack!

Så fick jag dela med mig lite av information och förhoppningsvis lite sug efter att veta mer om teckenspråk i Svenska kyrkan. Vad vi gör och hur vi kan samverka på ett bra sätt.

Känner mig väldigt glad för att just detta arbetslag har en väldigt bra och öppen attityd gentemot teckenspråk. Vem vet, nästa gång ni möter någon av dem där så kanske de rent av möter er på teckenspråk!

ST: En persons svarta byxben, gröna snörkängor på fötterna. Hörnet på en ryggsäck där en reflex-ängel hänger.

7/10, jag borde kanske skaffa mig en stegräknare... Fast Jesus körde nog inte med sådana prylar och i vilket fall som helst kan inte mina steg ens vara i närheten av hans antal. Gläds gör jag dock att få vara en del av en "Gå-kyrka" och precis som Jesus vara där människor är. 

Efter förmiddagens pappersgöra, denna hög som alltid jagar, styrdes kosan mot pendeln. Jag uppskattar denna tid för antingen reflektion över det som väntar eller avlastning av det som varit. Det händer det att jag möter någon bekant som har något att berätta och jag fascineras av att det ofta ogenerat stirras på oss när vi pratar. Det är inte märkligare med teckenspråk än något annat språk. Så är det något så bara fråga. Fram för mer VÅGA FRÅGA! 

Stod för ett tag sedan på Centralen och pratade med en kompis via videoskype. Då en grabb på kanske 9-10 år oblygt tittade på mig. Han verkade inte förstå eller kunna teckenspråk men tittade nyfiket och ganska snabbt lät han oss förstå att han undrade något. 

Jag råkade ha min almanacka synlig med handalfabetet på baksidan, och utan att reflektera om jag hörde eller inte så börjar han bokstavera sitt namn. Så med det kan jag bara säga: "Hej Alex" kul att du vågade säga vad du hette och göra tummen upp för teckenspråk! 

ST: En del av ett bord, där assietter och fikabröd syns. I förgrunden syns ett stearinljus som brinner, i bakgrunden syns händerna på några människor.

 Väl framme på denna "Huddinge-träff", så går det inte på något vis att bryta den tradition som alltid där har varit. Nu känns ju det inte som några större problem om jag säger så... Denna grupp har regelbundet träffats i 26 år. Jo du läste rätt, tjugosex år, värt både jubel och fanfar! Den hade ett mycket kort uppehåll då min företrädare gick i pension, men gruppen tog saken i egna händer och drog igång gruppen igen.
Vad är det för rutin som inte får brytas? Jag kom ju in ny i detta gäng för ett år sedan och tänkte väl att jag får kolla läget lite, hur man gör här. Kan meddela att här hoppar man rakt i söndagens texter och sedan följer en spännande och böljande diskussion, högt och lågt, kring vad texten säger oss idag.

Denna dag diskuterade vi både utifrån Matteus 18:7-10, om "hand och fot som förleder" och Hebreérbrevet 13:2-3 om att visa gästfrihet, "du kanske har en ängel på besök utan att du visste om det". Vad är det vi dras iväg i idag, som gör att vi upptas av mindre genomtänkta saker och missar det väsentliga? Vilka går vi förbi, som vi inte har förstått att det var en ängel som ville säga oss något om vart samhället och människosynen är på väg idag?

Idag torsdag, 8/10, samtal via skype på förmiddagen (tack för denna välsignelse i form av iPad för att kunna prata med någon när ett fysiskt möte inte går att få till)! Därtill trevligt samtal från en samhällsfunktion som fått upp ögonen för oss gärna vill samverka.

Tackar för en lunchdejt, om än att den var alldeles för kort, men välbehövlig av pepp, skratt och igenkännande! Eftermiddagen innebar möte med det teckenspråkiga arbetslaget med bl.a. planering och avstämning inför våren. Åter tacksamhetens tanke för att det alltid är samma tolkar som är välbekanta med hur vi jobbar, terminologin och kulturen. Det är GULD värt, bara så ni vet det!!

I morgon fredag 9/10, förutom att min farmor, om hon levt, skulle ha blivit 99 år gammal, så väntar bl.a. samtal och livets kringelikroker men också förberedelser inför nästa veckas aktiviteter. Sedan är det minsann helg och då beger jag mig hem till min Småländska skog!

/Lillemor