V. 44 Samhällsansvar - bara en vecka om året...?

Veckans texter handlar om samhällsansvar... men det är inte en uppmaning om ansvar en vecka om året, eller en dag lite nu och då när man har lust och andan faller på.

Kanske är det så för många av oss, att det nästan är ännu svårare när nöden är oss rakt i ansiktet och dessutom har ett eget ansikte.
Människor av kött och blod möter min blick och frågar om pengar till frukost, en cigg, en slant fem sjuka barn i ett annat land, till boende för natten, medicin för ....
Några blir glada för kaffet, andra blir upprörda för att socker inte finns... Uppgivenhet och frustration blandar sig med samhällsansvaret och tidningsrubrikerna.
Kommentarer om vad kyrkan bör göra mer och större av, och alla människor som i decennier levt utsatta och på gatan, har kyrkan helt glömt bort dem nu?!

Syntolkning: En sida ur svenska psalmboken från tjugoförsta söndagen efter trefaldighet. Rubriken är Samhällsansvar och sedan följer en av söndagens böner om samhällsansvar.

 

Nej verkligen inte, det är bara det att det har gjorts och ständigt görs och av ett oändligt antal engagerade både inom och utanför kyrkans hägn. Men det syns inte, som stora rubriker i vare sig nyhetsinslag, på Facebook, Twitter eller någon annanstans. Det görs ändå, och, inte på bekostnad av någon annan utsatt grupp... Ingen grupp ställs mot vare sig den ena eller den andra... Inte heller den ena hjälpinsatsen mot den andra.

Som söndagens bön säger: "påminn oss om vårt ansvar i samhället och världen..." En del har möjlighet att hjälpa direkt, där på plats och möta utsatta vid det egna gathörnet, eller på centralstationen. Andra kanske har möjlighet att ge en engångsgåva i någon insamling till förmån för de som inte kan komma undan utsattheten i sitt hem...långt långt bort från det vi här kallar för trygghet. Den ena hjälpande handen ställs inte mot den andra...

Ge oss förmågan att fortsätta göra det vi gör på klokast och bästa sätt både kort- och långsiktigt och när både vilja och kraft tryter. Ge oss vad vi behöver för att fortsätta göra vad vi kan, var och en efter sin förmåga.

 /L